Sa de på lokalanyheterna och visade min kvaddade gröna GOLF på tv-skärmen... Jag har juh bara ett barn dock men, det var ändå jag.

På 13dagen... 10.30 ungefär kom jag körande på en hal väg någonstans i Värmland på väg mot svärföräldrarna,,,

 Jag kommer igenom två av tre kurvor... i den sista får jag sladd och bilen får inte fäste igen... jag tappar all kontroll och fordonet dundrar ner i diket efter att den snurrat runt och till sist hamnar vi i diket på sidan. Jag tar mig inte ut genom min dörr och min son sitter skräckslagen i sin stol, till synes uppe i luften... han börjar gråtskrika! Han verkar få panik så jag försöker ställa mig upp och lyckas till sist öppna fönstret där han sitter... knäpper loss honom från sin stol. Håller honom tätt emot mig när jag plötsligt inser att den fräna lukten från bilen är bensin... efter att ha sett x antal filmer med bilkrascher där bilen exploderar får jag lätt panik! Jag måste ta mig ur!! Men det visar sig alldeles för högt och omöjligt med min son i famnen. Jag förbannar att jag inte kunnat ladda min mobiltelefon. Jag väntar otåligt med gråten i halsen på att någon snäll människa ska stanna!

Till slut (ganska snart men det kändes som en evighet) stannar en man en bit bort eftersom vi befinner oss mitt i en kurva... Jag börjar gråta av lättnad blandat med chock... han har glasögon och verkar stressad av situatioen men han finner ett lugn. En annan lite äldre man stannar strax efter... de båda männen hjälper först lille O ut och sedan mig.

Väl ute leder mannen mig att sitta ned på hans jacka på marken. Den andra mannen står med O i sin famn men jag vill ha honom hos mig!

Där satt vi när ännu en bil stannad och en kvinna jag känner lite sen förrut kommer fram mot oss. Hon pratar lugnande med mig och jag inser att jag sitter och gråter... hon erbjuder mig att gå och hämta en filt. Senare lånar hon även ut sin mobil åt mig så att jag får ringa till svärföräldrarna... de väntar ju på oss.

Ambulansen var inte långt borta så när den dyker upp får jag och Ossian komma in i värmen... jag får andas syrgas... mot chock säger mannen. Kvinnan som kör ambulansen är vänlig. Mannen fattar tycke för Ossians intresse för allting. Han ger honom en liten nalle.

På sjukhuset får vi vila och hämta kraft och lugn. Prata med sköterskor, läkare och polis, blåsa i alkotest, skriva blanketter och slutligen bli friskförklarade av läkaren... han tänker inte hålla oss kvar längre säger han. Ossians farmor och farfar har kommit för att hämta oss. Han är överlycklig i deras famnar... ena stunder sträcker han sig mot henne, sedan mot honom.

Nu när lugnet lagt sig är jag så fruktansvärt tacksam för att allt gick så bra! Alla var så otroligt vänliga och omtänksamma...

Nu funderar man mer på ödet och meningen...

 

Mirja

8 januari 2009 11:18

Tur att allt gick bra med er iaf!

http://mirjaa.blogg.se

 

Magda

8 januari 2009 13:28

Fy så otäckt! Förstår att du är tacksam att du lever. Det hade ju kunnat gå värre. Vilken tur att de som stannade vågade stanna och ta hand om er så bra. Hittade nyheten på internet http://www.wighsnews.se/nyheter.php?nyhet=Arvika-Singelolycka&notisid=38128
Kramar

 

Mary

8 januari 2009 14:56

Nämen fy stackas dig. Gud va skrämmande. Jag gråter i medkänsla till dig och situationen (lättlipig som jag är). Och vilken TUR ATT NI MÅR BRA BÅDA TVÅ!!! Kramar till er!!!

 

Kristina

8 januari 2009 15:49

Men gud vilken hemsk upplvelse! Tur att allt gick bra och att det fanns snälla människor som stannade. Kram

http://kristinastridh.blogspot.com

 

Neijlice

8 januari 2009 19:07

Men gumman! Jag läste och läste och hoppades att det bara var en dröm du skrev om. Skrämmas på det där viset! Så glad att ni mår bra, det är så läskigt sånt där! Massa kramar från mig

 

Mosteposter

9 januari 2009 10:42

När mamma berättade vad som hänt kunde ja inte säga nåt mer än, näää och va säger du? Blev alldeles kall... Jag vet ju hur det gick till, du berättade ju lite själv, men nu när jag läser det som du skrivit på skärmen går det liksom in. Gråter av rädsla och lättnad. Inget får hända dig! Du är ju min syster och älskade vän. Utan dej vet jag inte... Pussar i lass från Storasyster.

 

Lina

10 januari 2009 13:11

Usch vilken änglavakt ni hade! Har tänkt på detta sedan du berättade det och ja usch, va ska man säga...ni hade ju sånn enorm tur!

http://absolutlinan.blogg.se

 

Emilie

11 januari 2009 01:02

Shit vilken skräckupplevelse!! Tur att allt gick bra!

http://emilieasplund.blogg.se

 

BoeL

12 januari 2009 18:12

Oj! Fy vad otäckt! Vilken himla tur att det gick bra med dej och lillsockret! Det där är sånt som bara händer andra... Vilken tur att ni båda förblev vid medvetande och du lyckades få ner honom i famnen. Så han kunde känna sig lite trygg. Vilken himla tur i oturen du hade ändå. I fortsättningen är det laddad mobiltelefoni väskan - alltid- som gäller?!
Glad att det gick bra å att ni lever!

http://boelystad.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Teatar att blogga från mobilen. Helgen har verkligen varit HELG. Igloobygge och massa film från Netflix. I morgon börjar skrivandet igen. Pysslar också med affischer och reklam inför påsk.          En sliten Saluki...   ...

  Jag gillar att blanda nytt och gammalt för att skapa ett personligt intryck. Bilden är i från när vi just flyttat in i somras. Men med enkla medel kan man skapa hemtrivsel ganka snabbt, vilket jag verkligen behövde då. Ett helt neutralt mat...

"Feminismen är längsta revolutionen..."   Vet ni, om alla kunde inse hur viktig vår uppfostran av våra barn är! Ge era döttrar bättre självförtroende än vad ni hade. Låt era söner få en bra bild av sin mamma, låt honom hjälpa till lika mycket som...

  De senaste dagarna har vi varit mer eller mindre insnöade här på "farmen". Såg ni Farmen igår förresten? Vad är det med den där människan Ulrika egentligen? Hon känns inte speciellt vuxen för sin ålder? Jag kan såklart förstå att man blir ledsen...

Någonting fick mig att leta upp min gamla blogg. Från babytiden med min son som nu ska bli sex år snart. Spännande och magiska tider, helt klart. Både ock. Sexårs-åldern är också magisk, på det viset att han upptäcker magin alldeles själv. Jag blev f...