Nu har jag äntligen fixat till inne hos lille Osseman... Funkar så länge iaf. Ska juh höja hela jäkla taket på ovanvåningen... så det ska bli helrenoverat i alla rum. Men sålänge...

Ibland undrar jag vad det egentligen krävs av en för att det ska räknas att man levt.

Är det att man ska ha utträttat något viktigt, något som står printat i historieböckerna?

Är det att man ska bli ihågkommen, oavsett anledning?

Är det att man ska leva som om varje minut var ens sista?

Eller är det kanske bara att man ska lära sig av sina misstag, uttvecklas varje dag, se sig själv och andra, arbeta för att bidra till samhället, ta hand om sin kropp och sin själ, ta hand om sin familj och vänner. Kan det egentligen begäras mer? Alla kan juh inte uträtta storverk? Då skulle de inte synas... inte märkas eftersom då vore de normalitet.

Ibland känns mitt liv helt i onödan... jag är ofta lat, ganska omotiverad att "lyckas", ganska rädd för nya saker, älskar trygghet och är ganska nöjd som det är nu. Jag vill bara ha min familj och mina vänner nära men även få vara ensam. Bara leva här och se de små tingen. Förhoppningsvis hitta ett jobb där jag kan trivas lite längre, där jag känner mig mer behövd och kanske lite mer säker. Få använda mina kreativa sidor då och då. Få leva ut mitt rätta jag så ofta som möjligt. Få se min son växa upp och se honom lycklig.

Inte har jag ens krav på flera barn, det verkar som om andra retar sig lite på det.

Att känna kärlek är det bästa jag vet. Båda till andra... men självklart och att få känna hur andra älskar mig.